Den första eller sista bilden

Skeppsholmen 1954. Jag gick ofta ner på kvällarna då fiket var stängt och spelade olika låtar på Jukeboxen. Den lyste som en liten julgran på beväringarnas mäss. Vi bodde på ovanvåningen och det var en klassisk svängd trappa dit upp.

Det här får bli den första eller sista bilden. Det beror på hur man ser det. I min ålder gräver man bakåt och framåt hela tiden. En del av mina bilder är med här, mycket är inte med. Det är så det är, ska man visa mycket, kan det vara smart att visa  mindre.

Nog om det. Lev väl.

micke berg

Advertisements

En fågel flyger. Jag kollar alltid på fåglar. Jag har gått igenom mitt arbete många gånger. Jag hade 70 pärmar med negativ som jag bantade ner till 35 och sedan till 25. Jag kastade negg. Jag har inga problem med det. Sedan sorterade jag efter kvalitet. Bästa bilderna, bra bilder och skit.

Jag lät det gå ett år, flyttade upp någon bild till Bästa bild, men det flesta fick ligga där de låg. Jag skannade mina kopior, tog en vinter, knäckte min rygg, sedan gick jag över till det digitala.

Idag gör jag på samma sätt. De bästa, bra och sedan skiten. Jag håller ordning. Sedan skriver jag ut, nu uppåt 150, kanske 200 bilder. Jag är beredd på döden. Det ligger där det ligger för det ska man ju veta att de flesta fotografer får ingen uppskattning, men någon lever efter sin död. Jag vill leva efter min död, mest för att de som varit med i mina bilder ska få vara med igen och igen.

On the road

Jag bär alltid glasögon som mörkar efter solen. De är perfekta för den som plåtar i svartvitt. Precis som jag ser verkligheten i dessa svartvita glasögon, precis så vill jag att bilderna ska se ut då de printas. De mörka glasögonen släcker ner i det svarta.

Det är inte alltid bra med dessa mörka glasögon. På den tiden jag bodde mycket i Spanien och körde hoj mellan Baskien och Stockholm höll de på att ta livet av mig. Att resa till Spanien på motorcykel är något av det mest sensuella en människa kan göra.

Starta i Stockholm en morgon, ha en väska bakom sig, en tankväska som man kan ligga mot, en tjock polsk regnjacka utanför skinnstället så värmen hålls, sedan glida iväg. Genom Sverige, förbi Helsingborg, Rödby, Puttgarden. Man har sovit några timmar på båten och kanske en timme eller två i diket utanför Puttgarden. Sedan 150 blås hela vägen ner till Södra Tyskland, tanka efter varje tjugofemte mil. Det är fortfarande inte Medelhav, men värmen börjar kännas lite. Genom Frankrike, pricka Paris vid midnatt, minst bilar då, dundra genom rondellerna, ta sikte söderut, komma in på de mindre vägarna före den Spanska gränsen.

Då, kliver man av, sätter sig vid vägen, på en äng, under ett träd, andas, klär av sig. Den fuktiga värmen har anlänt. Du blir en annan människa. Du stannar på första bästa fik, tar en rejäl frukost, gott kaffe, kanske en cigg, om man nu röker, men kaffet glider ner som en mild västanfläkt om ett nytt, bra liv. Hojen står och tickar i värmen. Sadeln är varm då du kliver på den igen. Nu är det bara tjugofem mil kvar till Bilbao, San Sebastian, Usurbil…

Du andas, ett leende kommer innifrån. Du och maskinen, det svänger rejält på bergsvägarna på slutet, för du kör inte motorvägen. Nu vill du vara en människa på en maskin, du ser havet och städerna, du ser Baskien, du känner redan smaken av det jordiga, röda vinet på din favoritkrog i gamla Bilbao.

En gång höll jag inte på att komma till det jordiga vinet. I normala fall körde jag alltid med klassiskt TT-stuk, öppen hjälm, googles, men den här gången hade jag köpt en integralhjälm med luckvisir. När jag kom till en av de långa tunnlarna i 150 blås, i mina kolsvarta soldränka glasögon, fick jag inte upp visiret. Jag såg ingenting, lamporna i tunneln var som små glödprickar, resten var kolsvart. Jag kastades omkring på cykeln i vattenrännan, en meter från tunnelväggen. Jag satt som på en ilsken tjur då hojen kastades omkring, fick ner farten, gled ut på vägen igen, fick upp visiret.

Det var en minut då det mörka glasen var helt fel. Då jag kom ut ur tunneln la jag mig vid vägen, tackade någon för att det ordnade sig, sedan klev jag upp, gled ut på vägen igen. Det var återigen maskinen och jag. Det soldränkta vinet stod och väntade på bardisken. Som så många gånger förr tänkte jag på det klassiska ordspråket: Nära skjuter ingen hare.

96

Begravningen. Jag var uppe i Vormträsk och begravde min mormor. Efter det har tre till på bilden gått bort. Tidens gång är orubblig. Jag var inne i min fjärde fas som fotograf. Första var kompisarna och alternativtiden. De andra var photojournalistiken. Den tredje var då jag gick över till det privata, Stockholm blues, Småmänniskor. Nu gick jag in på det privata, privata, mitt eget liv.

Anledningen till det var två. Jag kunde inte hitta några politiska rörelser att fotografera. Jag såg inga möjligheter att nå ut över tidningar. Jag var inte ensam om att bli privat, privat. Vi blev det alla för det fanns ingen som längre betalade för något. Inte ens arkiven sålde våra bilder längre.

Fadern, sonen, älskaren handlade precis om det som orden säger. En mans olika roller. Jag gjorde tre böcker på raken. Fotograferna, Fadern, sonen älskaren och Dagar utan mening. Sedan skrev jag också Historien måste berättas. I alla böckerna var texterna minst lika viktiga som bilderna.